New York City, USA, 2010.

Att fota det som finns och försiggår i det offentliga rummet, utan annan avsikt än att få bra bilder.

Det är min definition av gatufoto.

Det var förresten jag som uppfann hela genren. Eller så kändes det i alla fall 2006, när jag började fota på stan. Så småningom fick jag upp ögonen för Henri Cartier-Bresson med flera giganter (även om ”HCB” inte själv lär ha kallat sig för gatufotograf), och justerade min självbild därefter. (Den första HCB-bilden jag såg gjorde mig helt deprimerad. Den är SÅ bra.)

Jag började också referera till det jag själv gjorde som just gatufoto – ett ord som för mig inte betydde så mycket mer än oposerade bilder av människor och situationer på offentliga platser. Med tiden förstod jag dock att gatufotografin är en genre med starka traditioner även vad gäller form och metod, och att många gatufotografer definierar sig lika mycket utifrån dessa som genom valet av plats och motiv.

Man kan t. ex. hitta långa kommentarstrådar på internet om vidvinkel kontra tele, skärpedjup, färg vs. svartvitt – och då är frågan ofta inte bara vad som funkar bäst, utan vad som verkligen ”är” gatufoto.

Den här teknikorienterade diskussionen kan lätt bli dogmatisk och lite tröttsam, tycker jag. Då läser jag hellre mer filosofiska och resonerande inlägg. Knut Skjærven verkar t. ex. ha tänkt till ordentligt när det gäller gatufotots konstnärliga egenart och skillnaden mellan gatu- och dokumentärt fotografi. Han skriver bl. a. följande:

Street photography must not to be confused with street documentation. In street photography you add a little. It got to be shot for a reason and that reason have to be aesthetically distinctive. [sic]

Evangelo Costadimas är inne på samma spår:

The unescapable hallmarks of Street Photography are that it is enigmatic and quirky and more often than not surreal. That it creates relationships within the frame that may well not exist in reality. Relationships between strangers or between people and their surroundings. It achieves this through intentional juxtapositions, a combination of selective framing and exact timing.

Fyndigt? Polotsk, Vitryssland, 2009.

Jag antar att det är den här typen av resonemang som ligger bakom gatufoto av den utpräglat smarta, snygga och fyndiga sorten, som ofta vittnar om stor visuell kreativitet hos upphovsmakaren. Många bilder är tagna ur en vinkel som är totalt överraskande och samtidigt perfekt för just det subjektet, eller med flera olika motiv effektivt sammanfogade till en meningsfull helhet.

Peter Kool, t. ex., är riktigt bra på finurligt gatufoto. Se även Siegfried Hansens fina samling, samt Flickr-grupperna SPNC, HCSP, Street Photography och Street Photographers (många grupper finns det!).

Och visst kan de smarta bilderna förtjäna en alldeles egen etikett. Samtidigt är det synd, tycker jag, om de snävare inringningarna av begreppet gatufoto lämnar en massa foton i okategoriserat limbo. Citaten ovan beskriver trots allt bara en liten del av som i dagligt tal kallas gatufoto. I typiska gatufotopooler (t. ex. Fotosidans) ser man långt färre komplexa motivkombinationer än renodlade situations- och personbilder.

Och det är väl faktiskt bättre så, än om man skulle pressa in det mer rättframma avbildandet under rubriker som dokumentärt foto eller porträttfoto – benämningar som kan leda fel både när det gäller avsikten med fotograferingen och relationen till subjektet. För som jag förstår begreppen dokumentärt och porträtterande foto, vill båda förmedla en kännedom om situationen eller personen; de berättar.

Chicago, USA, 2009.

Gatufoto, å andra sidan, handlar om bilder tagna för sin egen skull, utan egentliga sanningsanspråk. Men för den skull behöver man väl inte kräva att fotografen ska fylla dem med nya innebörder? Nog kan det vara gatufoto även utan att man ”lägger till något”.

Så tänker i alla fall jag – därav den generösa definitionen ovan.